Africanis

”Hur vågar ni tälta här när det är så många banditer överallt?” sa en vänlig dam som passerade på sin långa fotvandring till jobbet. Platsen var långt ute på den sydafrikanska landsbygden i Kwa-Zulu-Natalprovinsen. Året var 1998, apartheidsystemet hade avskaffats några år tidigare och det fanns många vapen i omlopp efter oroligheterna. Jag hade följt med Johan Gallant från Sydafrikanska kennelunionen (KUSA) och arkeologen Udo Kusel som kunde zuluspråket ut på en liten expedition för att söka efter zulufolkets ursprungliga jakthund. Johan är känd även utanför Sydafrika som uppfödare av riesenschnauzer och utställningsdomare.  Jag var inbjuden av KUSA för att leda två 14-dagarskurser om vår mentalbeskrivning, men det är en annan historia.

Tamhundens historia i södra Afrika avviker kraftigt från historien i resten av den av oss befolkade världen. De första arkeologiska fynden av hund är från 500-talet i Botswana.  

Vid den tiden har människor på andra, även på mycket avlägsna platser, haft hund i tusentals år.  Ursprungsbefolkningen som bestod av San som var utpräglade jägare och samlare och Khoikhoi som dessutom hade får och senare även kor hade tydligen inte tamhundar.

Liksom Europa har Afrika haft sin folkvandringstid. Bantufolk från Kamerun och Nigeria började röra sig först österut och sedan mot söder för ca 2000 år sedan. Bakgrunden tros vara trycket från det romerska imperiet och eventuellt en klimatförändring. Bantufolken hade jordbruksredskap och vapen av järn. De var i första hand boskapsskötare. I sökandet efter bete vandrade de så småningom söderut genom Rift Valley och förbi de stora sjöarna och mötte södra Afrikas urbefolkningar. Bantufolken hade haft hundar länge och det första fyndet av tamhund vid en Khoikhoiboplats är från ca år 800 dvs. när bantufolken hade börjat invadera ursprungsbefolkningens områden. Bantufolken tog över södra Afrika och ursprungsbefolkningen assimilerades eller drevs bort. San finns fortfarande kvar i Kalaharis ökenområden där de nu har hundar. Den här folkvandringen från norr och nordväst varade till in på 1400-talet. De dominerande folken var och är fortfarande Xhosa och Zulu.

Bantufolken hade haft kontakt med folken i Nordafrika och deras boskap och hundar. Det förefaller som att de var särskilt tilltalade av ”vinthundstyper” som de behövde vid sina jakter. Efter 1400-talet blev det glesare med kontakterna norrut och hundarna utvecklades från dem som man haft med sig. Genom en blandning av människans behov och naturen omkring uppstod ett ”naturligt” urval, som ligger bakom de hundar som t ex zulufolket har i dag.

Eldsjälen Johan Gallant och hans hustru Edith har varit drivande inom KUSA för att få tillstånd en beskrivning och ett bevarandeprogram för de här hundarna innan de blir uppblandade med västerländska hundraser.  Man betonar att de inte skall kallas en ras i vanlig mening utan kallas en ”Lantras”. Man vill behålla den variation som finns bland hundarna och inte ta hänsyn till färger och teckningar. Däremot en viss enhetlighet i storlek och framför allt funktion där kraft och uthållighet är viktigt liksom förmåga att umgås med människor och höns och andra tamdjur. 

Avelsplaneringen är av två slag. Dels sker den spontant ute i byarna och dels är den styrd genom de hundar som köpts in, fördelats på olika privatpersoner och personal på t .ex. jordbruksmuseer där en genetiker gjort upp en avelsplan som går ut på att behålla variationen i stället för att minska den, som ofta annars är vanligt vid rasavel.

Vi träffade på en typ av ”avelsplanering”. En man satt på en kulle med ett gäng hundar omkring sig. Den ena var en löptik. Odu frågade vad han gjorde och fick till svar att det var viktigt att han som tikägare visste vilken hane som parat tiken. Det lät ju seriöst, men det visade sig att hanhundsägaren skulle vara tvungen att bjuda på öl. Men å andra sidan visste de ju vem som var fader till kullen.

Syftet med vår lilla expedition var att leta efter valpkullar och köpa valpar från gårdar som låg relativt långt från varandra. Johan valde ut valparna och Udo köpslog med första frun om priset vilket tydligen var underhållande men zuluspråket var omöjligt att förstå. Synen på värdet var lite annorlunda än hos oss. En valp – som ju ännu inte visat vad den går för – kostade motsvarande 25 kronor (samma som en höna) medan en duktig vuxen jakthund kunde kosta 1500.

På hösten samma år (1998) bildades the AfriCanis Society och lantrasen kallas Africanis. Man har lagt upp ett vaccinationsprogram, även på landsbygden. Det har visat sig att africanishundarna inte är lika sjukdomsdrabbade som västerländska hundar i området. I synnerhet inte av sjukdomar som sprids av fästingar och andra blodsugare. Det verkar som att de byggt upp komponenter som haft en positiv effekt på immunförsvaret.

Hundarna hade ett intressant beteende. När en hund närmade sig en kompis som satt, tittade den sittande rakt upp i himlen. Det såg lite konstigt ut men det visade sig att den andra hunden gick fram och började nagga under halsen och runt öronen och putsade bort fästingar och andra kryp. Det såg vi på flera gårdar som låg långt från varandra.

Johan hade en bekant som var ”medicinman” med gott rykte om ölbryggning och andra dekokter. Han gjorde även mediciner till hundarna. Vi tog med en bildflora för att intervju honom. När vi kom till hans hus träffade vi tyvärr bara på en ledsen andrafru. Han hade dött veckan innan och förstafrun hade varit där och plockat med sig allt av värde. Det hade annars varit spännande.

Vid jakterna går några man med en eller flera hundar var ut till områden där vilt (främst klövvilt) finns. Jakten ser mest ut som ”pack-hunting” där både hundarna och männen springer. Om hundarna bitit sig fast i ett byte slås det oftast ihjäl med en ”kastkäpp” som har en hård topp. Den sydafrikanska växligheten är ganska tuff med taggiga buskar och vassa grässtrån vilket ställer höga krav på hundarna. Man värdesätter hundens stamina dvs. kraft och uthållighet mycket högt.

Africanishunden är 50-60 cm hög, ser ut som en robust vinthund, finns i många färger och teckningar.  Ibland har hunden ridge som man undviker i den kontrollerade aveln.  

Namnet AfriCanis har fått kritik eftersom speciella hundtyper även finns på andra ställen i Africa men än så länge används namnet för de sydafrikanska jakthundarna.

När vi satt på Johans uteplats och avnjöt hans svarta belgiska öl kom en av hans africanishundar lugn gående och lade sig i solen framför oss. På min fråga var han kom ifrån sa Johan att hans hundgårdar var gjorda för riesenschnauzer men den där gynnaren klättrade över på nätet. Han rymde aldrig utan det var för att få sällskap. ”Han hörde väl att vi satt här och pratade”.

Läsa mer: Johan Gallant: 2002. The story of the African dog. University of Kwa-ZuluNatal Press och hemsidan: AfriCanis.co.za där det även finns bilder.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close