Pro-Aktivitet

Pro-aktivitet är ett komplicerat begrepp på gott och ont. Det innebär att man reagerar på något som man förväntar sig ska inträffa. Det kan vara bra om förväntan är riktig, man visar initiativ och kan vara en positiv faktor i en grupp. Om förväntan var fel kan det bli tokigt.
Politiker och andra i ledande ställningar går kurser i pro-aktivitet bl a eftersom det visar handlingskraft. Problem uppstår när det som de förutspår inte inträffar. Vi ser det i politiska debatter där man svarar med mantraliknande fraser vilka frågor man än får. Man svarar på en fråga som man förväntar sig – gärna vill ha eller är rädd för att få – i stället för att svara på den fråga som faktiskt ställs. Det kan bli lite pinsamt att lyssna på när personen uppenbarligen agerar under sin förmodade intelligensnivå. Det här inträffar även i vanliga samtal vilket kan leda till missförstånd.
Hundarna.
Hundar får ju olika erfarenheter i sina sociala och fysiska miljöer vilket skapar förväntningar även hos dem. Får de goda erfarenheter förväntar de sig att det ska hända igen liksom om erfarenheterna är dåliga. Personligheten har stor betydelse. En ängslig hund förväntar sig obehag medan en självsäker ofta inte bryr sig.
Det kan bli tokigt i många sammanhang. Hunden förväntar sig ett kommando och det kommer ett annat och så blir det fel. Hunden har blivit rädd på en plats och förväntar sig att det ska hända igen på samma ställe och drar sig undan osv. Exemplen är många.
Vi kan ta hundmöten som exempel.
En ängslig hund som har dåliga erfarenheter av hundmöten bygger upp en förväntan på att ett möte ska bli obehagligt och börjar tidigt markera avståndstagande genom t ex skall och/eller utfall oberoende av vad den andra hunden sänder för signaler. Om man försöker bestraffa hunden blir obehaget bekräftat och riskerna för upprepning ökar. Om man går undan med hunden – vilket kan vara en lösning i ett akut fall – uppfattar hunden det ofta som en varningssignal och misstanken bekräftas.
Ett problem med individer med anlag till pro-aktivitet är att de har lätt att generalisera retningsbilden. Något som börjar som utfall mot hanhundar kan med tiden spridas till att gälla även tikar och unghundar.
Terapin är inte enkel. Det gäller ju att ändra hundens förväntan och som vanligt sker hundens inlärning i dess egna hjärna. Detta innebär att det är hunden som lär sig, det är inte vi som lär den. Däremot kan vi skapa situationer så att hunden lär sig det vi vill att den ska kunna.
För att hundens bild ska ändras krävs umgänge och möten med självsäkra hundar som inte bryr sig om eventuella hotsignaler. I en träningssituation kan man ju välja lämpliga ”figuranter” men man ska också vara medveten om att det tar lång tid inte minst på grund av oplanerade återfall i vardagen.
Glöm inte att det är hundens ”förväntan” som vi försöker förändra. Det är inte så enkelt att vi kan lösa problemet genom att bara lära in ett annat beteende även om det kan vara en hjälp på vägen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close